Tittade på lite äldre bilder idag, den tiden jag väntade Minéa och när hon var riktigt liten. När jag tänker tillbaka så vet jag inte om jag var så lycklig? Förstår inte hur jag klarat av allt. Klart jag var över lycklig när jag fick Minéa och älskade henne direkt, man kan inte ens säkert älska någon mera än vad en mamma älskar sitt barn. 
Egentligen så känns den tiden så himla overklig! Känns som om jag bara drömt allt det där ungefär. 
Varje dag gick ut på samma sätt. Jag satt bara där inne i lägenheten med Minéa och varje dag gick bara ut på att vänta att Robin skulle komma hem. Kändes som om han var borta i evigheter. Jag var så ensam. Har aldrig kännt mej så ensam förut. I skolan hade jag ju massa folk runt om mej hela tiden, sen mittiallt helt ensam. Jag var så himla osäker på mej själv, jo jag har alltid varit det men då den tiden var det verkligen som värst. Varje dag som gick var det som jag blev mer och mer isolerad från resten av världen. Jag visste ingenting vad som hände där ute. Jag for inte ens till butiken. Bara satt där i soffan med Minéa och såg på serier ungefär. Min sömn brist gjorde ju saken absolut inte bättre, sov kanske 2 timmar per natt, om ens det. Ibland kanske jag hade tur och sov lite längre. Om det råkade vara en natt då Minéa inte vaknade lika ofta så vaknade jag ivarjefall, vet inte varför men säkert av vana. Jag halv sov för jag var hela tiden beredd på att hon skulle börja skrika. Är så evigt tacksam över att Robin försökte vara med mej så mycket som möjligt, fast han hade både jobb och skola. Förstår inte ens hur han orkade med mej när jag var så himla fast klistrad i honom. Han var den ända jag kände mej trygg med.När man suttit fast inne i flera veckor så kan man verkligen bli rädd för alla folk, och det var jag. 

Allt gick så himla snabbt så det var lite svårt att smälta allt. Graviditeten. Allting. 

Var så omotiverad och trött så jag orkade ungefär inte alls göra något åt mitt utseende, lite kanske men tyckte inte alls om hur jag såg ut då. Ville knappt se mej i spegeln.

 

 

Är så himla glad över att jag har några kompisar kvar och att dom förstod att jag kanske inte hade det så lätt.. Jag ville så gärna träffa allihop, men jag typ vågade inte. Visste inte hur. Efter allt det här vet man ivarjefall vilka som är riktiga kompisar <3 Man fick också lära sej vilka som inte var det. En av "kompisarna" jag litade på, som jag trodde att var en äkta vän, så visade sej vara nåt helt annat. Trodde faktist hon skulle förstå mej. Hon sa ofta att hon alltid kommer vara här för mej, men nu när jag behövde henne som mest så var hon inte där. Vi hade så himla många fina minnen tillsammans och vi visste typ allt om varann. Nu har vi inte setts på ungefär ett år. Fast hon lovat komma och hälsa på flera gånger. Hade jätte svårt att smälta att vår vänskap börjar ta mot sitt slut, hon var så viktig för mej. Fast jag är så arg på henne, saknar jag henne och skulle helt klart försöka få allt som det var om hon bara ville, men det gör hon säkert inte. För jag har försökt.

Alla kompisar jag fortfarande har kontakt med vill jag aldrig förlora! 

Dagarna gick, allt började bli bättre. Jag slutade tänka på alla jag förloratoch fokuserade på Minéa och Robin. Vi började gå lite ut och gå med Minéa på dagarna, Kunde träffa någon kompis nu och då, kom med till butikerna, for kanske till och med och shoppade! Vågade börja höra av mej mera till folk. Fick sova lite mera, Blev van att vara ensam på dagarna. 

När sommaren nästan var här, då först började jag bli mej själv igen. Fast ännu starkare. Mitt självförtoende har stigit, jag har motivation igen, jag har det jag behöver. Klarar mej så bra, fixar nästan allt sjäv, går vart jag vill.,fixar mitt utseende så jag känner mej snyggare, Är inte rädd mer. Känner mej bättre än någonsin förr ungefär! Det ända som kan dra ner på humöret lite är ju att Robin är i milin och det inte är så lätt att bo med sina föräldrar mer när man är van att bo själv.. Klart vissa dagar är sämre, men så är det ju alltid :) 

Har från början tyckt om att vara mamma, men det var bara ensamheten som tog död på mej.. Och säkert sömnbristen. Minéa och Robin har nog varit till en så stor hjälp att jag blivit så stark. Tillsammans klarar vi allt, så sa Robin till mej när allt var som jobbigast. Klarade oss gjorde vi också. Älskar min familj MEST.